2014-01-25

Pappor är inga riktiga föräldrar

Självklart kan jag inte låta bli att följa upp det förra inlägget med en mer politisk synvinkel på saken. Såhär: när vår dotter äntligen låg på min mage och kippade efter andan, visste vare sig jag eller Chrille hur vi skulle lyfta upp henne. Vi hade aldrig bytt en enda blöja, någon av oss. Följande dagar ringde vi på röda klockan när hon behövde bytas, badas, ammas. Passade på att låta barnmorskorna lära oss allt från grunden. Vi var lika omtumlade, lyckliga, förvirrade amatörer båda två. 

På tredje dagen rann mjölken till och jag började gråta. Det finns nämligen något som heter tredagarsgråten eller "baby blues". Det är hormoner som stökar till det. När barnmorskorna såg mina tårar var det som att välta en dominobricka. Minuter senare fanns en läkare i rummet som förhörde sig om mina tankar och känslor. En av barnmorskorna som var med under förlossningen hämtades upp och satt på min sängkant och pratade om upplevelsen. Vi övertalades att stanna en dag extra i bb-famnen. Jag har aldrig känt mig så uppbackad inom vården förut. 

En vecka senare kom bvc på hembesök, strösslade vardagsrumsbordet med broschyrer och frågade mig om förlossningen. Om mina känslor för min dotter. Om jag oftare var glad än ledsen. Det var tydligt att de letade tecken på förlossningsdepression. Bra så.

Två veckor efter förlossningen ringde en läkare från SÖS för att fråga hur jag mådde. Hon insisterade på att jag skulle komma på ett uppföljande samtal för att få de smärtsamma förlossningsminnena ur kroppen. Jag tackade ja. Fick träffa chefsläkaren och gå igenom varenda värk. 

På BVC  tyckte sköterskan absolut att jag skulle träffa deras psykolog, "bara för att". Det gjorde jag och det var fantastiskt att prata av sig om allt det nya. Efter tre tillfällen tackade jag för mig och passade på att fråga vilka andra som brukar träffa henne. "Några par. Mest mammor. Inga ensamma pappor" svarade hon. 

Nyligen var jag på återbesök på mödravården. Jag trodde att de skulle undersöka mig men besöket gick bara ut på att prata. Barnmorskan ville att jag åter igen skulle berätta om förlossningen och ställde frågor som "känner du att du tycker om din dotter" och "var föräldraskapet som du tänkt dig". Jag kunde svara ja på båda frågorna och hon antecknade det. 

Det här skyddsnätet är otroligt. Det har nästan varit omöjligt att vara nybliven mamma och lida av depression eller förlossningstrauma utan att det fångas upp någonstans. Det är tydligt att samhället satsar på att barn ska få en bra start och att en avgörande del i det är att mamman mår bra. Knyter an. 

Och nu kommer den logiska frågan: men papporna då? Även om jag tar den första delen av föräldraledigheten är omställningen förstås enorm för Chrille också. Under förlossningen tilltalades han knappt. Vi var glada och tacksamma för att han fick sova kvar på BB. Ingen har frågat honom om han tycker om sin dotter. Om det är några jobbiga känslor som dröjer sig kvar hos honom efter den långa förlossningen. Han har inte bjudits till psykolog "bara för att". Ingen har noterat om föräldraskapet blev som han tänkt sig. 

Ja, jag var gravid och födde barnet. Men nu är vi två föräldrar. Lika viktiga. Lika trevande. Jag uppfattar Chrille som trygg i sin roll och han älskar sin dotter. Men det är inte självklart. Det är inte alla föräldrar som känner kärlek strömma till direkt, varesig pappor eller mammor. Statistiken visar att män jobbar som mest när de är nyblivna pappor. Pappor tar fortfarande bara 20 procent av föräldraledigheten. Det är tråkigt och leder knappast till att samhället blir mer jämställt. Därför känns det sorgligt att pappor inte verkar ses som lika viktiga föräldrar. Att våra könsroller är så snäva i denna livsavgörande fas, att det kan sätta spår i föräldraskapet för all framtid.

4 kommentarer:

dendaromjenny sa...

Min man fick en förlossningsdepression (vad vi tror) som just släppt och vårt barn är två år. I somras fattade vi vad det var, när vi hörde det på nyheterna. Blir vi gravida igen kommer jag att kräva att han också involveras i hela eftervården. Så jävla viktigt.

f sa...

så otroligt viktigt! och jag har också tänkt på det. gick hos kurator medan jag var gravid, och även en gång efter, på kk. frågade just det här med om pappor också är representerade och välkomna. inga pappor gick, fick jag veta. vet dock ej om de hade fått. härligt att i alla fall du fått sådant stöd. jag försökte verkligen få stöd för den psykiska biten av att vara gravid när jag var det, men det var fantamej stört omöjligt (förutom kuratorn, då, men det räckte inte för mig.)

Maria Bäcklander sa...

Nya undersökningar har visat att förlossningsdepression är lika vanligt hos pappor som hos mammor. Det är verkligen vansinnigt att dom inte involveras mer. Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver! Ofta har Erik behandlats som i stort sett osynlig i våra kontakter med vården.

Kul att ha hittat till din blogg! Hoppas att allt är bra med dig!

Regina sa...

Vår BVC-sköterska har varit noga med att vända sig till oss båda för att fråga hur vi mår och hur föräldraskapet går. Det var ju ett hembesök när hon träffade oss båda, sen har han ju inte varit med alla gånger och det är ju svårt att fråga någon som inte är med. Att så stort fokus ligger på kvinnan beror ju troligtvis på att en förlossningsdepression till stora delar kan bero på biologiska orsaker. Man ser också risken för att farliga situationer kan uppstå för barnet om kvinnan drabbas av en förlossningspsykos. Men människan är mycket mer än biologi och att få barn är en stor omställning. Självklart ska papporna bli lika omhuldade som oss mammor!